Det finns något särskilt med båtar som bär historia. Som har slitit mot väder och vind i generationer. En av de mest charmiga och fascinerande båttyper jag stött på är käringösnipan. Jag såg den första gången under en sommarutflykt till Bohuslän. Den låg där, tryggt gungande vid bryggan, med sitt mjukt rundade skrov och vackra träslag. Jag var fast direkt.

En båt med själ
Käringösnipan är inte bara en båt. Den är som en levande varelse. Med sina mjuka former och klassiska linjer utstrålar den lugn, stabilitet och tradition. Jag älskar känslan av att något är gjort för hand, med kärlek och precision. Det är samma känsla jag får när jag sitter och broderar eller knyter makramé. Ett hantverk som kräver tålamod och respekt för materialet.

De första käringösniporna byggdes på Käringön, därav namnet. De användes för fiske, transporter och vardagsliv i skärgården. Idag finns de kvar tack vare entusiaster och båtbyggare som förstår värdet i det gamla. Jag kan inte låta bli att tänka på alla historier som dessa båtar bär på.

Drömmen om att ro
Jag har alltid dragits till havet. Det är något med doften av salt, ljudet av måsar och det rytmiska klucket mot skrovet. Att få ro en käringösnipa i stilla vatten känns som att kliva in i en annan tid. En tid utan stress och krav. Bara jag, årorna och vattnet.

Jag har börjat kika på kurser i traditionell roddteknik. Inte för att bli bäst, utan för att förstå. För att känna hur kroppen samarbetar med båten och vattnet. Det påminner mig om yogan. När rörelse, andning och fokus går ihop till något helt.

Tänk att starta dagen med en kort löptur, sedan packa kaffetermosen och ro ut med snipan. Sätta sig i lä bakom en klippa, rulla ut yogamattan och känna vinden mot huden. Det är min typ av lyx.

Så nej, jag kommer nog aldrig köpa en motorbåt. För mycket buller och för lite själ. Jag drömmer om trä, linolja och tystnad. Om att laga små skador med mina egna händer. Att putsa mässing och olja däck med samma omsorg som när jag binder en krans av strandfynd.

Käringösnipan är mer än en båt. Den är ett sätt att leva. Ett sätt att välja det enkla, vackra och hållbara. Och kanske, någon gång i framtiden, ligger min egen snipa vid bryggan. Då vet jag att jag hittat hem.

Vill du att jag hjälper dig göra en version anpassad för Instagram också?